Motgång är min vardag i tävlingssammanhang. Det är ständigt någonting som gör att jag kommer längst ner i resultatlistan. Det har varit så i tre år. Många av er kanske skulle ge upp efter ett tag, bytt häst eller slutat helt. Men jag har fast bestämt mig att fortsätta i tron om att inom en snar framtid går det bättre. Efter nio av tio tävlingar har jag kommit hem och gråtit för att det gått käpp rätt åt helvete, Jag har funderat på att sluta minst 100 gånger men fortsatt, och ärligt talat vet jag inte vad det är som får mig att fortsätta, om det är min vinnarskalle eller något annat.

 

Jag ser ekipage efter ekipage klättra om mig i klasserna och ärligt talat knäcker det mig. Jag har ca. två år kvar på ponny och vill vekligen komma någonstans. Det känns som om att jag annars har tävlat 6 år förgäves. Men att ge upp känns verkligen inte som ett alternativ när jag tänker efter ordentligt, jag vill ju det här så mycket och ger jag upp kommer jag ännu mindre framåt i "tävlingskarriären". Och jag vill ju nå toppen, jag vill som alla andra komma hem med blågul rosett, jag vill rida på 70 % och jag vill tävla höga klasser. Det finns ju såkart alternativ som att byta häst och så, men kärleken till Norton är för stark.

 

Men vad gör man när det inte går som man tänkt sig? Vad gör man när motgångarna står på kö och väntar på att få slå till? Vad gör man? Just i dagsläget känns allt tävlande ganska hopplöst, men jag vill ändå inte sluta. Jag vill tävla men jag vill inte komma sist. Jag vill få upp självförtroendet och rida in på banan med säkerhet och BAM, placering. Jag vill inte sitta och titta på när alla andra tar placering och sen klättrar ifrån mig i klasserna, jag vill inte! Men vad ska jag göra förutom att fortsätta tragla och hoppas på resultat? Det är det alternativen som finns.